Tyvärr är det jättesvårt att få bra bilder med den dåliga kamera och de dåliga ljusförhållande som råder i min lilla etta. Denna kostym är ett nytt inköp på midsäsongsrean. Det är en manchester kostym och utmärkt så här till hösten. Fullt så här uppklädd skulle jag inte gå till vardags idag, jag pluggar nu och det känns lite för uppklätt för plugget. Kavajen och skjortan, en Barbour men den syns knappt här, tillsammans med ett par jeans kan fungera utmärkt en vanlig dag i skolan.Däremot fungerande den utmärkt idag, Söndag, när jag var på Nordiska muséet tillsammans med min kusin. Då känns det både kul och rätt att klä upp sig lite. Trots allt är ju manchester egentligen mindre formellt än andra tyger och det ljust bruna mindre formellt än både svart och grått, även om många fortfarande tycker att kostym och slips alltid är för uppklätt.
Utställningen vi såg var även den intressant i sammanhanget. Den handlade om Dandyn och hans kläder. Dandymodet kan vara inspirerande, det är klädnörderi på hög nivå, men jag känner inte att jag själv kan identifiera mig fullt ut med Dandyn, vare sig livstilsmässigt eller klädmässigt. Det jag gillar med dandyn är intresset för kläderna, den sociala förmågan och viljan att alltid klä sig snyggt utan att dra på sig en trött business-svid. Jag gillar även dandyns mod, att våga sticka ut och att inte vara rädd för att synas och höras, något som strider lite mot vår sätt att vara i det här landet. Det jag inte gillar med dandyn är perfektionismen, den överdrivna självgodheten och kanhända, att stilen kan kännas lite för feminin i sina utrycksätt. Själv är jag emot perfektionismen. Man ska klä sig snyggt och matcha på vettigt, MEN jag vill alltid bryta av med något som stör lite i helheten. En liten fri hårtofs, ett rufsigt skägg, en repa på skon, en pytteliten missfärgning, nånting litet som gör att det känns lite mer naturligt, lite mer mänskligt.
